Vi alskar, inte hatar.

Ett virrvarr av... ja vad?

Imorgon ska jag ha grillfest for lite nya bekantskaper. Ganska rolig historia faktiskt - for tva veckor sedan var jag och Pappanik och Pappaniks kompis MerPanik pa nagon form av rockfestival i grannbyn. Vi var de vanliga underbara oss, gnabbade som aldrig forr och var inte overens om nagonting och av nagon marklig anledning blev vi sa smaningom nagon form av sevardhet. Folk flockades runt varat bord for att lyssna pa vara diskussioner som holl den vanliga hoga nivan de alltid gor.

"Om du kunde stryka mina skjortor ordentligt, sa skulle jag inte se ut sahar!"
"Om du kunde lagga in dina klader i din garderob nar jag har strykit dem istallet for att slanga dem oa djavla golvet, sa skulle vi inte behova ha den har diskussionen!"

Och sa vidare, och sa vidare, och sa vidare. Och i vanlig ordning slutade det med att vi blev osams pa riktigt efter att Pappanik gjorde en rugbytackling pa undertecknad sa jag landade pa rumpan. Jag beslutade mig for att ga hem gick at fel hall och hamnade i ingenstans med becksvart och bara bjornar och vargar som sallskap. Ringde en van som skickade ut sin stackars man mitt i natten for att radda mig. Val hemma sa ringde MerPanik och var lite orolig eftersom jag hade sagt att jag skulle pa toaletten och det var tva timmar sedan och jag inte var tillbaka, sa jag forklarade att jag hade rakat ga hem istallet.

Aaaanyhow. Pappanik var mattligt road och vi hade diverse meningsutbytanden nar han kom hem, han var tvungen att lata mig veta vad han tyckte om mitt beteende.

MEn det var inte det jag skulle beratta. Dagen efter, akte jag hem till den har stackars manniskan som fick aka ut i ingenstans och radda mig med en blomma som tack, och da far jag ett sms fran Pappanik.

"Kom du hem ordentligt? Vart tog du vagen? Jag har den dar tjejens telefonnummer at dig!"

Han hade alltsa glomt bort det mesta som hade hant. Men det var inte dte jag skulle beratta heller.

Det fanns en tjej dar som tyckte jag verkade sa forbaskat trevlig, vilket jag faktiskt ar, sa hon ville umgas lite, sa hon och hennes man kommer pa grillkvall imorgon. Och jag har varit och handlat till det idag. Jag ar kass pa att handla. Jag hade en lista, kom hem med inget pa listan, men en djavla massa ol och lite chips. Och mjolk. Mycket markligt.

Jag har det sa himla roligt hela tiden, forstar ni det?

Den sista maltiden.

Jag har varit lite lat med uppdateringar va?

Jo, hela familjen befinner sig nu i Frankriket, vilket innebar att jag har huset for mig sjalv. Sa om jag inte skriver sa ar det for att jag sitter pa toaletten utan att nagon knackar pa dorren, eller tittar pa tv som inte innefattar Big brither eller Bob the Builder, eller sitter pa altanen och dricker kaffe och roker utan att nagon skriker att jag ska komma in, eller bara pillar naveln.

De akte hur som helst igar natt. Eller igar morse, mer exakt, men jag skjutsade dem till flygplatsen halv fyra, sa det kandes som natt.

Kvallen innan skulle jag och Pappanik enas om middag. Detta tar oss ungefar sjutton sms fram och tillbaka. Det brukar lata ungefar sahar;

Pappanik;
"Planer for middag?"

Jag;
"Har inte tankt sa langt. Du?"

Pappanik;
"Jag kan ata vad som helst."

Jag;
"Jag ocksa. Har du inga onskemal?"

Pappanik;
"Puben? Pizza? Kinesiskt? Indiskt?"

Jag;
"Vi pratar hamtmat antar jag?"

Pappanik;
"Vill du laga mat?"

Jag;
"Inte egentligen. Vilket som funkar."

Pappanik;
"Kinamat?"

Jag;
"Jag ar inte jattesugen pa det."

Pappanik;
"Indiskt?"

Jag;
"Njae. Pizza?"

Pappanik;
"Helst inte. Puben?"

Jag;
"Jag kanske bara ska laga nagot?"

Pappanik;
"Mot mig pa affaren om en halvtimme. Ta med Syster Elak. Vi bestammer dar."

Det ar sant. Vi gar igenom den dar proceduren nastan varje gang. Och vi hamnar alltid pa affaren och koper olika ratter. Bra skit liksom. Naja, just den har gangen var det ju sista gangen vi skulle ata ihop pa valdigt lange, sa det var ju lite speciellt sa vi laddade upp med massa diverse lackerheter, treratters skulle det vara liksom. Ut ur det bla sager da Pappanik;

- Vi maste ju se till att du ater ordentligt, Jenny! Jag kommer ju inte vara hemma for att ta hand om dig pa ett tag, sa du behover lagra lite.
- Annars kan du ju alltid anstalla nagon som gor vad du gor, det kostar ju samma som du gor - ingenting.
- Jag vet inte om det finns nagra pengar i varlden som racker att betala nagon for att sta ut med dig, Jenny.
- Nej, det ska val vara nan dumskalle som betalar mig for att flytta in i deras hem.

Tyst.

Mera tyst.

Jattetyst.

- Ska vi betala eller?

Nar vi kom hem satte jag mig framfor tv:n medan Pappanik lagade maten, sedan satt vi alla tre i olika rum och at innan alla tre gick in pa varsitt rum och donade. Vilken trevlig gemenskap, visst?

Ring, ring, bara du slar en signal...

... och nar du sa gor, sa far jag lyssna pa den har, sa jag svarar nog inte!




Tss, vada hybris?

Sjalvmord och tolerans.

Det har inlagget hor inte alls hemma har, men det ar nagonting som jag vill ta upp i alla fall.

Sjalvmord debatteras friskt och det ar nagonting som i princip alla har en asikt om. De flesta finner det egoistiskt och fegt, andra finner det modigt. Oavsett vad det ar, sa ar det val viktigare att fundera pa vad vi ska gora at det? Forbattra psykvarden. Ja. Regeringen pratar om en nollvision, det ska satsas pengar pa varden. Jattebra.

Men det ar val anda sa mycket storre an det?! Jag menar, varfor tar sa manga manniskor livet av sig? De ar ensamma. Ledsna. Sjuka. Mobbade. Diskriminerade.

I manga fall, tror jag, att den samhallsattityd som finns idag paverkar till en stor del. Medmanniskor kan gora sa mycket som inte kemiska substanser kan. Vi kan inte stota ut sa manga manniskor ur varat samhalle for att de ar "fel" och sedan klia oss i huvudet och fraga oss varfor de valjer att do. Jag sager inte att sjalvmord ar pa var och ens samvete, men jag sager att toleransen for olikheter i samhallet med all sakerhet inverkar, och den kan inga mediciner i varlden ra pa. Om det inte finns en plats for alla, hur ska da alla existera? Vem ska fa avgora vem som har ratt att vara har? Pa vilka grunder? Det finns inget svart eller vitt, alla manniskooden ar olika.

Men det ska val anda for i helvete vara var och ens ratt att existera?! Vem fan ar vi att saga att de inte far? Det kanns djavligt onodigt att ha ratten att avliva manniskor for att de har handlat fel - och farligt for den delen. Vart slutar det, liksom? Och vem har ratten att avgora? Du? Din granne? Politiker? Vi ar alla skadade av vara erfarenheter och sociala kontext, vem kan gora en objektiv bedomning?

Vi maste sluta att vara sa forbannat kalla och oka toleransen. Nu sager jag inte att det ar en losning, men nog fan ar det en del av den i alla fall.

Alla ar varda att alskas av nagon - anda finns de det som inte har det. Sedan finns det manniskor som alskas till forbannelse, men som inte ar kapabla till att alska sig sjalv. Det kommer nagonstans ifran, och jag tror inte att allting kan forklaras med saknade substabser i hjarnan.

I had a dream...

Det dar med att jag nagonsin ska se ljuset ar definitivt av nu.

Det var en stor oppen yta, och bevapnade med svepande scarfs hittade vi massiva ljuscirklar dar vara avlidna nara och kara fanns. De var overallt omkring oss - vakade over oss. Jag vandrade omkring med en varme i brostet, kande mig lugn och lycklig. Vi tittade upp i cirklarna, och jag kunde se alla manniskorna som gjorde precis vad de alltid velat gora. Luften var fylld av skratt och karlek.

- Jenny! Jag har hittat din ljuscirkel, ropade nagon.

Jag var inte dod, men det var min framtida sadan. Den lag langst in i ett horn, och hon hukade sig for att se mig darinne.

- Alltsa, jag kan inte se nagonting, nagonting blockerar sikten.

Jag gick dit och tittade ner. Dar, i min ljuscirkel fanns en olburk - overfull med fimpar.

Nagon som kanner for att analysera?!

Alskade VI

- Titta Jenny, en pappa-bil!
- Ja, titta, det ar for att pappa har en sa bra bil, sa manga andra vill ha den.
- Titta Jenny, en mamma-bil!
- En mamma-bil? Vad ar det, raring?
- Den heter Jenny.

Decisions, decisions.

Vem ska bli sen till skolan - Lilleman eller Syster Elak?!

Lilleman vaknade sent for att han kom in till min sang i morse och vi stangde av vackarklockan. Syster Elak var sen for att hon var lat och inte orkade ga, och darfor vantade tills hon var sen och da fragade mig om skjuts.

Ganska uppenbart i min varld, men SATAN vad hon smallde i dorren nar hon gick.

Alskade V

- Jenny?
- Ja, hjartat?
- Nar du vaxer lang, da kommer du bli en prinsessa!
- Jasa?
- Ja. En underbar prinsessa, och da ska jag sy en underbar klanning till dig.
- Ah, gulle du!
- Men du maste bli lika lang som pappa forst.
- Gor jag? Det var ju lite dumt, jag tror inte jag kommer vaxa mer, raring.
- Det gor inget, du ar ganska trevlig anda.
- Tack.

Senare, laggdags. Jag lutar mig over honom for att pussa honom godnatt, och han tar tag i en harslinga som fallit ner.

- Jenny?
- Ja?
- Du ser ut som en underbar prinsessa nu!

Insikter, insikter, insikter!

Pappanik star inte ut med asynen av mig just for tillfallet.

Jag ar inte hans doda fru.

Jag ar forvanad att det har tagit honom tva ar att rakna ut det.

Men for just nu, sa tittar han ner i backen och har forkortat vara konversationer fran fem ord om dagen till ett. Men ja, Lilleman gor sitt basta for att kompensera detta och pratar sa att han sjalv far huvudvark.

Men vet ni?
Det kunde vart varre!

Alskade IIII

I bilen.

- Jenny, varfor ar du sa vacker?
- Vad menar du, hjartat?
- Du ar vacker. Ska du ga ut?

Alskade III

Vid matbordet.

- Horru, jag ar inte sa nojd med dig nar du beter dig sadar!
- Forlat, Jenny, jag ska inte gora det igen.
- Bra.
- Ar du lycklig nu?
- Kanske, om du ar en snall pojke nu.
- Om du far en puss, blir du glad da?
- Du far val prova.

Puss.

- Nej, Jenny, inte en liten puss, vi maste ha en STOR puss sa du blir jatteglad.

Alskade II

Alskade I.

Jag sjong nar jag kladde pa Lilleman idag.

"Turn around, every now and then I get a little bit lonely and you never come around... "

- Jenny.
- Ja?
- Ibland blir jag ensam i min sang nar inte du ar har.

Gulleskrutt!

Alskade.