A thin line.

Idag har vi varit arga.

Fast dagen borjade bra - jag vaknade 05.55 av Lilleman. Svor som fan pa mig sjalv att jag satt uppe till mitt i natten, for jag var sjukligt trott. Sadar sa ena ogat inte gick att oppna. Men jag hamtade Lilleman in till min sang, sa fick han ligga dar och dricka sin morgonmjolk - och det gick ju bra. I fem minuter, sedan borjade han svamla om att vi skulle ga ner och titta pa TV. Da tog jag pa min allra strangaste, enogda min och sa;

- Nej, horrudu, det ar mitt i natten, nu ska vi sova!
- Men det ar inte morkt.
- Nej, men det ar for att det ar sommartid. Sesa, somna om nu ar du sot.

Och tro pa fan om han inte somnade om!
Men naturligtvis lag han nere i fotanden och drog av mig allt tacke, sa jag fick lyfta upp honom till kudden igen, och sedan la jag mig tillratta med ryggen mot honom, bara for jag alltid sover pa den sidan och han maste sova innerst mot vaggen sa han inte ramlar ut. Han vred och vande pa sig lite, och sedan kom det en liten arm runt min hals och en liten hand som lekte med kinden.

Sa sov vi vidare.

Till Syster Elak kom och kravde skjuts till skolan. Bara for att det regnade vattenpolar istallet for droppar, snacka om kanslig! Sa da fick jag vacka honom och mig sjalv igen, och da gick allt snett.

Han har varit grondjavlig - gjort allt han inte far, och det han far gora skiter han fullkomligt i. Nar klockan var elva sa tankte jag att antingen sa gor vi nagonting eller sa kastar jag in honom i torktumlaren. Sa vi akte och utrattade lite arenden.

Sura djavla postkarringar, otacksamma bilister och en timme senare var vi hemma igen.

Och borjade om.

Sedan kom Syster Elak hem. Och tank, da borjade vi om igen. Ja, inte jag, men de tva. Sa jag diskade och borjade laga mat och lat dem hallas. Sa var maten klar, och ingen Pappanik. Men faaaaaaaaaaan. Sa da ringde jag honom och han var en halvtimme bort. In med maten i ugnen och ratt at alla djavlar att de far ata torr fisk!

Sa kommer han antligen hem, och vet ni? Da borjade det om igen!
Vid matbordet satt jag med huvudet i handerna och gungade latt fram och tillbaka. Da tog Lilleman tag i saken dock, och knackade mig lite latt pa axeln;

- Ar du okej, Jenny?

Gulle. Sedan diskades det undan och jag tog lite egen-tid framfor datorn innan jag gick upp och lade honom. Nar han borjade somna in, sa pussade jag honom i pannan och viskade;

- Jag alskar dig.
- Jag alskar dig Jenny.

Sa nu ar jag inte sa arg langre. Bara semi-arg.

Hur har Er dag varit?

Jorasaattehhhh.

Vara maltider ar i vanliga fall ratt handelselosa - ett litet brak nu och da liksom, men det ar allt. Igar satt vi och at i godan ro, fiskpinnar och potatismos med artor. I ogonvran ser jag hur Lilleman tittar pa mig med mycket forvanade ogon och innan jag ens hinner reagera sa kommer det en vomeringsfontan. Varenda liten arta vallde upp pa koksbordet, ner pa stolen, golvet och givetvis Lilleman. Syster Elak ville forvanansvart nog inte ata mer efter det - inte Lilleman heller.

Idag satt vi ocksa och at i godan ro, och alla var pa stralande humor (forutom Lilleman for han skulle minsann inte ata!) och det pratades om dagen som hade gatt och dess aktiviteter. Plotsligt borjar Lilleman grata.

- Min snopp ar stoohooohhoooor.
- Vad sa du, raring?
- Min snopp ar stor. Det gor ont! Pappa, du maste titta pa min snopp.
- Min snopp ar ocksa stor ibland, men da ater jag lite mat och sen gar det over.
- Men PAPPA! Prata inte om dina privata affarer vid matbordet!

Sadar holl samtalet pa ratt lange. Jag fann det mycket roande. Anda tills Pappanik utbrast;

- Ar du saker pa att du har lagat det har? Det ar gudomligt gott.
- Dra at pipsvangen!

Sammanfattningsvis sa har det varit handelserika dagar i Elakhuset. Mormor Elak har varit har med Morfar Snall och hans syster fran Frankrike och hennes man och deras son. Men det berattar jag om i ett annat inlagg.

Hoppsan.

Paris och Britney anklagas for olaglig vanvard av husdjur.

Det ar sana har ganger jag ar sa djavla glad att jag enbart sysslar med laglig vanvard av husdjur.

Ja, se tonaringar!

Jag vaknade sent idag. Tio i atta. Av att det var knapptyst. Det ar aldrig knapptyst tio i atta i varat hus nar allt ar som det ska. Darfor var jag tvunget att ta for givet att saker inte var som de skulle. Men jag var inte kapabel att lista ut vad innan jag hade fatt i mig lite kaffe, sa jag slapade ner mig till koket och hade precis satt pa vattenkokaren nar jag hor en noshornings-hjord komma nerfor trappan.

- JENNY!
(pratande noshorningar? Hur trott ar jag egentligen?!)

Jag tar fram kaffekoppen, mater upp kaffe och haller det i koppen, men av nagon marklig anledning hamnar allt pa banken.

- JENNY!
(noshorningarna igen, fast nu skrek de i orat pa mig...)
- Mmm.

Tittar ner pa koppen for att forsoka forsta varfor den inte funkade, och sag att jag hade stallt den upp och ner. Sa smidigt. Nu maste jag torka upp allt kaffe och mata upp nytt.

- JAG HAR FORSOVIT MIG!

Jag tittade upp alldeles forvanad nar jag sag Syster Elak sta dar och inte mina noshorningar. Efter nagon minut av vilt stirrande fran hennes sida och disorienterad fran min lyckades jag formulera ett svar.

- Oj.

Sa fortsatte jag med mitt kaffe. Nu borjade hennes vilda stirrande sticka mig i ansiktet dock. Men jag kunde inte fa fram fler ord for stunden, sa jag gjorde mitt kaffe, tog tva klunkar och andades njutningsfullt ut. Tittade pa henne igen.

- Men alskling, varfor star du kvar har?
- JAG HAR FORSOVIT MIG. JAG KOMMER BLI SEN!
- Och du tror att om du star har och stirrar pa mig i tjugo minuter sa kan jag gora nagonting at det?
- JENNY!
- Men alltsa, helt arligt, syster elak. Du maste val kunna rakna ut att ju langre du star har och stirrar pa mig, desto langre tid kommer det ta att bli fardig.

Da rusade flocken ut ur koket och tillbaka uppfor trappan, och jag stod kvar, fortfarande nagot disorienterad.

Men jag borde ha forstatt att det var mitt fel att hon var sen.

Ju.

Insikit

Jag har inte skrivit nagot sedan i torsdags!

Mitt liv gar for fort, jag hanger inte med!

Anda har jag forkortat min somntid till fem timmar.

For jag hinner inte med allt jag vill gora!

Vart tar tiden vagen?

Och hipp och hurra.

Idag tycker jag att vi alla ska enas i ett stort och rungande HURRA for min aldsta och narmaste van, Malin.

Du ar underbar och allt en van kan onska. Vi har gatt igenom sa mycket tillsammans, och kommit ut starkare varje gang. Jag har nog aldrig mott en manniska som ar sa olik mig som du ar, och jag tror att det ar anledningen till att jag alskar dig sa mycket. Du vet alltid vad man ska saga och ar inte radd att saga till mig att jag ar dum i huvudet (for helt arligt, det ar jag ganska ofta!) och haller mig nere pa jorden.

Du kanner mig utan och innan och vet hur jag tanker innan jag ens vet det sjalv, och ar sa full av kloka rad och visdom.

Du ar en aldrig sinande kalla av gladje och karlek och jag ar sa glad att ha dig som van.

Hoppas du far en alldeles fantastisk dag, och blir behandlad som du fortjanar!

STOR kram och grattis, snart ar vi 30! \o/

Lagesrapport;

Jag sitter inlast i kontoret, for att om jag ens ser roken av Pappanik sa aker han pa en stor fet small. Sa har jag kant det i fem timmar, och det har inte ens borjat att lugna ner sig.

FY fan.

Hur jag agde en tre-aring.

- Jag VILL inte ga och lagga mig.
- Nej, raring jag vet.
- Jag ar inte trott.
- Saklart du inte ar, det ar darfor du ar sa charmig och glad.
- Jag vihihihihiiill inte.
- Varfor inte?
- For det ar trakigt.
- Finns det nagonting du inte tycker ar trakigt?
- Neeeej.
- Ja, men dasa - da kan du ju likval ga och lagga dig som nat annat trist, eller hur?

Nej, han fattade inte, men jag tyckte det var roligt...

Sedan hade vi den ovasnaste natten i mannaminne. Syster Elaks sang later som ett troskverk varje gang hon vander pa sig, for hennes sang behovs skruvas at. Lilleman hostar och hostar och hostar. Jag slumrade in nagon gang runt tva, vaknade en timme senare av att hunden ylade. Hon ar sa djavla korkad att hon har svalt en tandpetare, for hon trodde det var mat, sa hon har sakerligen ont. Darav ylandet.

Halv fem vaknade jag av Lilleman. Som ett brev pa posten, sa ar hans astma varre, eftersom han haller pa att bli forkyld. Han vaser och hostar, men forvanansvart nog fungerar hans lungor alldeles utmarkt att skrika med.

Att jag sedan dessutom har fatt sms hela natten har inte hjalpt. Svarar jag inte, sa skickar han fler, och svarar jag sa skickar han fler - men mindre arga. Jag kan inte vinna liksom.

Nu hoppas jag att dagen ska fortga utan att jag somnar med ansiktet i diskbaljan. Jag ar inne pa min sjunde kopp kaffe och klockan ar nio.

Men Pappanik har fatt sova, han ska ju upp och jobba.

Kraken.

Lillemanshistorier.

Jag viker tvatt i koket;

- Titta pa mig, Jenny!
- Mm, jag ser, jattefint horru.
- Det ar... ar... regn!
- Det regnar val inte inomhus heller, knasboll.
- Nej. Inte regn. HJARNA!
- Hjarna sager du?
- Jaaa, hjarna fattar du val.
- Ja, just. Forlat att jag inte sag ditt logiska resonemang.
- Det ar okej.
- Kan du snalla inte hoppa pa tvatten jag just vikt?
- Jag hoppar inte, jag sover.
- Vaknar du om jag.... kittlar dig?!
- Neeej, sluta. Du ar stygg! Jag kommer skalla pa dig.
- Gor du?
- Ja. Och sen, och sen, och sen...
- Och sen?
- Da far du aka till Mormor Elak!
- Ar det mitt straff?
- Ja.
- Det later riktigt hemskt horru, da ska jag vara snall fran och med nu.
- Bra. Var en duktig flicka sa ska du fa en present.


Innan, i morse var vi hos lakaren;

(viskande konversation)

- Jenny?
- Ja?
- Jag star pa golvet.
- Okej. Jag pratar med doktorn sa lange da.
- Vad gor damen?
- Hon skriver ut ett recept at dig.

(knapptyst i rummet)
(sen hors en fis)
(Lilleman ser farligt skyldig ut.)

- Var det du?
- Ja.
- Vad sager man da?
- Ursakta mig.
- Bra.
- Jenny?
- Ja?
- Damen horde inte att jag fes.
- Vilken tur, for det hade varit pinsamt.
- Ja.

(Doktorn hoppar av tillbakahallet skratt)

I ditt ansikte!

Mormor Elak kom och lamnade av Lilleman i torsdags.

Lilleman skuttade upp i min famn och jag fick en stor, stor kram;

- Har du saknat mig, Jenny?
- Ja, massor, massor. Har du saknat mig?
- Jaaa. Jag ska beratta det for mormor. MOOOORMOOOOOOR!
- Ja, alskling?
- Jag har saknat Jenny och hon har saknat mig!
- Sa... trevligt.

Men en ganska hog niva av sjalvgodhet gjorde jag mig sjalv en kopp kaffe nar mormor kom fram.

- Jo, har du hort nagot fran Syster Elak? Jag har bara fatt ett sms nar hon kom fram, sen har jag inte hort nat mer.
- Jag har fatt massa sms, och pratat med henne nagra ganger. Har hon inte ringt dig?
- Nej, inte mig, och inte Pappanik heller.
- Sa konstigt... men hon har det bra i alla fall.

Nu var min sjalvgodhet maximerad och det rok nastan ur oronen pa mig, sa jag blev tvungen att ga ut och ta en cigarett for att kyla ner mig.

Jag trodde ett tag att jag hade vuxit upp och slutat med sana barnsligheter, men tack och lov, sa hade jag inte det.

Karlek med stort K.

Okej, nu ska jag vara ackligt uppriktig och serios.

Nar jag borjade jobba har, hade jag ingen aning om vad jag gav mig in pa. Allt var nytt och jag hade ingen egentlig plan - jag visste bara att just da var det har precis vad jag ville.

Nu sitter jag har - nastan tva ar senare med en massiv klump i magen som endast bestar av karlek. En karlek jag aldrig forut ens har kommit i narheten av, en karlek som gor ont och far mitt eget valmaende att blekna.

Jag tanker pa alla natter jag har suttit nedanfor Lillemans sang och han har greppat min hand med sina sma fingrar, och jag har kysst hans panna och viskat jag alskar dig nar han forsvunnit in i somnens dimma. Pa de ganger vi har varit pa sjukhuset, och han har legat i sin sang pa natten och kampat med sin andning och jag har suttit bredvid med tarar i ogonen och ont i hjartat. Pa nar jag hamtar honom pa dagis, och hans leende fyller upp hela rummet nar han ser mig och han sager till alla froknar att hans Jenny har kommit for att hamta honom. Eller pa nar vi bara sitter och tittar pa tv och han utan att tanka pa det sitter och leker med mitt har. Pa hur han alltid ropar pa mig nar han vaknar av en mardrom, och hur han aldrig nojer sig med pappa.

Jag tanker pa alla ganger Syster Elak har legat i min famn och gratit tills hon knappt har nagon luft kvar over allt som gor ont i henne. Pa nar hon pratar om mig till sina vanner och latsas att det ar sa jobbigt att jag har massa regler och bryr mig om sa manga saker hon gor, men nar ingen ser, sa tittar hon pa mig och skiner av stolthet. Pa hur hon bubblar in genom dorren efter skolan och pratar non stop i tre timmar om hennes dag for att plotsligt stanna upp och saga "Men herregud, har pratar jag pa och fragar inte ens hur det ar med dig. Hur mar du?"
Pa hur jag ser hur hon hela tiden kampar med att bli battre, att hon kan komma pa sig mitt uppe i ett stim och bara tvarvanda for hon kommer ihag nagonting som jag har sagt till henne. Framfor allt hur jag ibland kan se hur ont hon har och hur ensam hon ar och hur radd hon ar, och hur jag ibland sitter nedanfor hennes sang och smeker hennes har och sjunger henne till somns.

Jag vet att jag egentligen gar pa overtid har. Jag vet att det ar sa mycket som ar fel, och som aldrig kommer att bli som det ska. Men kan nagon forklara for mig hur jag nagonsin kan se mig sjalv i ogonen igen om jag lamnar de har barnen?

Nar jag gar, sa kommer mormor elak att flytta in, i alla fall tills nasta nanny kommer. Och da far de borja om. Samtidigt, sa vet jag att jag inte kan stanna for evigt, det har jag vetat hela tiden. Det ar inte det som ar problemet.

Problemet ar att mitt hjarta kommer att ga sonder.

Myra, min myra.

Min alldeles egna underbara lilla solstrale, Myra - ar sa himla djavla bra att hon har blivit nominerad till arets blogg. Eller om det var veckans blogg kanske. I min varld ar hon dagens blogg - varje dag!

However, hjalp henne pa traven och ga in och rosta - det har jag gjort!

Ohh, simply the best.

Inga barn hemma alls. Jag ar ensam. Det ekar nar jag gar.

Sa nu ska vi ha gissningstavling.
Titta pa nedanstaende video och gissa hur trakigt jag har pa en skala mellan ett och femton. Glom inte att sjunga med bara!

Ljuva hem för mig, ljuva bort för Myra.

Idag åker jag hem.
Myra tror att jag inte vet, men jag har nog sett festförberedelserna hon har försökt smyga med. Bakom busshållplatsen står det ett gäng med pom-poms och sjutton backar bacardi. Men jag håller masken och leker cool.

Darrar bara lite med läpparna, men det syns inte.

Ska sitta på buss i fem timmar med min onda rygg ocksa.

Jag hatar måndagar!

Cry me a river...

Jag och Myra har suttit och gråtit. Floder.

Nej, vi har inte skurit lök. Eller bråkat. Eller ens fått skäll.
Vi har tittat på det här;


(Och om ni tittar noga ungefär 1.53, så kan ni kanske se oss. Jag är givetvis den högra.)

Om Ni inte blir det minsta berörda av detta, så vill jag inte ha Er i min blogg.
Sådetså.

Hem till dig, eller hem till mig?

Hela poängen var att ha en two-sides-of-the-story på den där dialogen, men Myra har ju ingen koll och orkar gästblogga.

Nu sitter vi och gör oss klara för att gå ut. Jag ska tvinga henne att sjunga karaoke. Jodå, jag kan! Om ni går in på min fotoblogg där --> så ser ni hur fin hon har gjort mig i håret. Det kommer nog att vara ända tills vi hamnar på dansgolvet. Jag lägger inte ner någon energi på hennes hår, jag youtubar och dricker bacardi istället, för det tycker jag känns bra. Och i ärlighetens namn, så är nog det lika så bra.

Undra om jag kan gå ut och ragga nu, eller om det vore omoraliskt med tanke på att jag ska gifta mig snart... Liselittan har ju invigit mig i värsta raggningsrepliken!
"Ska vi hem och inta ställning 7.29?"
"?"
"Ja, 69:an omräknat i evvro!"

Det måste väl funka, eller? Ja, det kör vi på.

Jenny - förtryckt och ensam.

Vi sitter i köket;

- Nu ska vi åka upp till hästarna!
- Vill du att jag ska följa med?
- Egentligen inte, men jag känner väl som att jag måste eftersom du ända är här...
- Okej (nu darrar jag lite med underläppen)
- egentligen skulle vi gå upp, men i den djävla takt du går, så hade vi väl behövt gå igår eftermiddag, så jag får väl slita MyrPappa från jobbet så han får köra oss, för en taxi betalar du väl inte snåldjävel?!
- Nej, nej, vi gör som du säger... såklart (darrar ännu mer)
- Ta på dig kläderna, vi åker om fem minuter.
- Men jag har precis gjort kaffe...
- Jag skiter väl i ditt djävla kaffe.
- Ja, okej... (fäller några tysta tårar nu.)



Ser ni hur jag har det? Kan någon komma och rädda mig?
SOS.
MAYDAY.
Jag sjunker!


(don't forget the salt.)

Glassa glass.

Igår gick vi ner till strandpromenaden för att dricka en kaffe.
Tre och en halv timme senare insåg vi att det var dags att hämta småmyrorna från skolan.
Sedan var klockan helt plötsligt över tolv.

Idag var vi hos hästarna. Som ni kan tänka Er, så är jag vansinnigt och fullkomligt bekväm i en miljö som innefattar mer bajs än någonting annat. Solen sken dock, så vad fan liksom. Efter det så fportsatte vi till stranden och satt där och glassade och poppade "The final countdown" och pratade.

Det är redan onsdag djävla eftermiddag! Vart tar tiden vägen?! Jag har inte tid med det.

Nu ska jag däcka i soffan, för all den här friska luften dåsar ner mig, även om jag gör mitt bästa att ofriska den genom att blossa konstant.

Wales är bra för mig dock. Stressen är som bortblåst och även så alla bekymmer.

Sol ute, sol inne, sol i sinne eller vad fan man nu säger...

Packa pappas kappsäck, eller Jennys kanske...

En timme innan jag skulle åka var jag klar med att packa min vaska. Då började jag rengöra mina skor efter helgens äventyr med Pappanik som innefattade leriga fält, tornbuskar och, som ni såg, en djävla mängd rivsår.

När det är en halvtimme kvar tills jag ska åka ringer det på dörren. Utanför står en budkille med en gigantisk påse kläder som jag har beställt, men som inte skulle komma förrns på onsdag. Panik. Upp och riva ur hela väskan, trycka ner allting jag hade köpt och dessutom forsöka prova det mesta innan. Men jag hann, och lyckades dessutom byta outfit.

När jag kommer fram till busstationen märker jag att jag har en stor gul lapp som hänger ner på rumpan. Jag är så djävla bra.

Druckna filosoferingar pa damtoaletten.

Jag tar inget ansvar for det som sags eller visas, om nagot ar storande, sa far ni ta upp det med Gin & tonicen jag envisades med att dricka. Ha ocksa i atanke att jag har druckit tolv timmar i strack. Och ar trott.

Lokaltidningen.

18 år Emil Abrahamsson, Arne Weisses gata 12, Urskogen, fyller 18 år på söndag. Han läser på handelsprogrammet i Sundsvall. Han älskar att sjunga och gör det ofta, helst i duschen. I framtiden vill han bli rikast i urskogen och flytta till Langtbortistan. Han skulle också vilja framföra Lettlands bidrag i melodifestivalen. Han ser sig själv som hungrig, lat och trött.

What the hell?!

Alltsa, i det har huset hander ju for fan ingenting.

Syster Elak har forvandlats till nagot markligt monster som faktiskt lyssnar pa vad jag sager och gor som jag sager. Mormor Elak lyser med sin franvaro, bade i Syster Elaks kommentarer och i fysisk franvaro. What the fan?

Pappanik och Syster Elak brakar som aldrig forr dock. Pa sandladeniva. Hon sa till mig igar;
- Jenny, vet du varfor vi inte brakar?
- For att jag ar alldeles for underbar for att ens forsoka vara arg pa?
- Ehh, nej.
- Tss, klart det ar, men vad tankte du pa da?
- For att du faktiskt beter dig som en vuxen ska gora, och inte sjunker ner till min niva.

Jag tyckte det var lite charmigt. Hon ar medveten om sig sjalv trots allt. Kan det vara sa att jag har lyckats banka in nagot vett hos henne? Kan jag lagga undan mattpiskan nu? Eller har jag, genom att ens skriva det har inlagget, spikat fast skagget i brevladan och kommer fa hem en obstinat tonaring klockan fyra?

Hon GAR till skolan. Sjalv. Varje dag. Fram och tillbaka. Forut gick hon inte ens uppfor trappan om hon slapp.
Om hon lamnar nagonting framme och jag ber henne ta bort det, sa ber hon om ursakt for att hon ens lamnat det framme, men storsta delen av tiden sa plockar hon bort allting.

Varlden ar upp och ner och jag fattar ingenting. Imorgon aker hon till Mormor Elak och sedan ser jag henne inte pa drygt tva veckor. Jag kommer nog till och med att sakna henne.

Sag ni?
Jag skrev sakna.
Japp.
Det ar nagonting som ar allvarligt fel.

Dreamer.

Idag ar jag en dalig, dalig nanny.
Lilleman sover aldrig pa dagarna langre, fast idag gor han det. Han trampade mig pa alla nerver samtidigt.

Sjalv lyssnar jag pa Hakan Hellstrom och drommer om Paris.
Jag langtar bort, bort.
Tur jag ska till Myra pa mandag. Och stanna en hel vecka. Tror ni hon har tankt igenom det ordentligt? Det tror inte jag riktigt...

Pappanik ska toura mig runt London pa lordag. Som han gjorde forra aret, om ni kommer ihag. I hans varld betyder det att bli fullast mojligt innan klockan tva och sedan vingla forbi Big Ben och peka snett och sluddra fram nagot onodigt vetande. Eller inte sa illa, men nastan. Alkohol kan man rakna med i alla fall. Det blir inga ostron i ar dock, jag kan dricka lite havsvatten och svalja tabasco nagon annan gang.

Jag ska inte gnalla dock.
Det kunde varit varre, jag kunde ha en sangrost som Hakan.